Race 2001


Hej kära läsare!
Får väl börja med att beklaga den mkt dåliga uppdateringen av hemsidan. Problemet är helt enkelt den tidsbrist som varit detta år, plus att jag själv inte för tillfället klarar av att uppdatera sidan. Men jag skall göra mitt bästa för att till nästa år lära mig sköta sidan helt själv. Jag tänker därför istället summera hela året med en hel "story" Året började ju som alla vet en månad som vi kallar januari. Teamet var då i full gång med en helrenovering av nya bilen. Förra året avslutades ju med att teamet investerade i en ny bil för att ta steget upp i nya klassen och slåss med de stora grabbarna. Renoveringen gällde både motor och ram. Ramen var helt enkelt skadad på sina ställen och diverse rör behövde bytas ut. Detta jobb gjordes framförallt under januari och februari månad i ett garage som jag hade fått låna av en kompis (tack för detta). Själv var jag mer eller mindre stationerad i garaget under dessa månader från tidig morgon till sena kvällen (bortsett från mitt ordinarie arbete). Lackad och klar flyttades ramen tillsammans med två nytillverkade karosser hem till mitt egna garage. Om karosserna måste det nämnas att vikten sänktes från 18 kilo till nuvarande 5 kilo. Detta är en stor skillnad som bör märkas. Nackdelen är dock att karossen i nuvarande skick knappt klarar en nödlandning av en fluga utan att gå sönder. Men det är det som är racing man måste tumma på något. Väl hemma med bilen började monteringen. Det är då det stora jobbet verkligen börjar, allt skall passa med varandra. I mitt fall var det här som tiden och pengarna började tryta. Jag kunde ganska snabbt konstatera att bilen inte skulle bli klar till klubbträffen i Anderstorp. Det värsta var att även Mantorp verkade i fara. Tiden rann snabbt ifrån mig och prioriteringen att hälsa på flickvännen i Eskilstuna gjorde att jag valde att hoppa över även Mantorp. Tyvärr innebar detta att mina chanser för en totalseger grusades rejält. Men i ärlighetens namn får man väl säga att vinna med en ny bil är inte lätt, inte ens om allt skulle stämma och fungera perfekt.

20 April Klubbrace Anderstorp.
5-6 Maj. Deltävling 1 samt Säsongsstart Mantorp Park.
9-10 Juni. Deltävling 2 samt EM-deltävling Anderstorp.
16-17 juni. Deltävling 3 Karlskoga.
13-15 juli. Deltävling 4 Knutstorp.
11-12 Aug. Deltävling 5 Kinnekulle.
25-26 Aug. Deltävling 6 Falkenberg.
8-9 Sept. Deltävling 7 samt Säsongsavslutning Anderstorp.


20 April Klubbrace i Anderstorp.

Då nya bilen inte ännu hade blivit klar så lät jag fjolårets trotjänare testa vingarna ännu en gång. Flickvännen Susanne däremot fick göra sin debut som support vid banan, detta gjorde hon med bravur. Dagen flöt på med en hel del problem för de flesta förare. Själv kunde jag konstatera att fjolårsbilen verkligen är trogen och pålitlig, inga problem alls. Pga förarnas problem med sina bilar uteblev tävlandet (tråkigt då allt tävlande är kul). Klubbträffen innebar att styrelse och medlemsavgiften spikades. Dessutom fattades beslutet att pengar skulle delas ut vid samtliga race till de som anslöt, detta för att locka så många förare som möjligt.

5-6 Maj i Mantorp.

Aj aj aj aj bilen var ännu ej färdig och i ärlighetens namn så hade väl prioritering ändrats en aning. Det är inget bra att ha kärleken på 40 mils avstånd, det är tidskrävande men trevligt att besöka varje helg. Jag väljer därför att inte kommentera denna tävling närmare.

9-10 juni i Anderstorp.

Min första start blev därför Anderstorp den 8 - 10 juni.

Förarens ord:
Jaha då var denna helg till ända. Summerat och klart kan jag säga att det varit den sämsta helgen i min racingkarriär så här långt. För att ta det hela från början så måste jag backa lite i tiden.

Fredag:
Helgen inleddes med fri träning i tre olika omgångar. Varje träning pågick i 30 minuter. Vi var på plats i god tid med en som vi trodde perfekt bil. Lite stress mot slutet då vissa personer i teamet ej kunde medverka på grund av ordinarie arbete gjorde att jag var en aning sen ut till uppställningen. Torr och fin bana gjorde att racingnerverna var på helspänn men väl ute på banan upptäckte jag att motorn lät väldigt rått och svarade trögt på gas. Ett snabbt besök i depån och ett önskemål till Nick att lyssna lite på min motor. Nick kunde inte höra ngt allvarligt men Teamet kunde snabbt efter avslutade sju varv konstatera ett kraftigt oljeläckage från vevaxeltätningen. En något sur förare beslutade att låta fjolårets motor ta vid där årets motor inte längre ville följa Teamets önskemål. Så upp me bilen på släpet och hem, (tur att man bor nära Anderstorp, drygt en mil). Åtta timmar senare brummade fjolårets trotjänare till motor i sta och ett trött och slitet Team gick till sängs för att få sin skönhetssömn.

Lördag:
08:00 på morgonen kunde vi konstatera att vi gjort ett bra jobb kvällen innan eller? Njaee vi skulle nog testat startmotorn, den va paj! Kanon tyckte vi! En timma senare var vi trots allt på väg till Anderstorp för att roffa åt oss en förstaplacering. Väl framme vid banan började även gudarna motarbeta oss. Det bästa som kan hända när man har blankslitna däck är att få köra på varm och torr asfalt medan det värsta som kan hända är att det ösregnar. Jag låter er egna fantasi ta vid och gissa vilket väder respektive vilka däck vi hade. Därmed slutade det racet i en stor vattenpöl bredvid banans första kurva (andra varvet). Skam den som ger sig! det var ju ett nytt race i morgon, tänkte vi. Så fram med vattenslangen och mängder av tvättmedel så kunde vi ganska snart se vilken färg bilen egentligen hade. Måste säga att det känns skönt och veta att man kan förgylla andras tillvaro. Det var en himla massa trevliga personer som hjälpte till att tala om att bilen var rejält skitig och jag me för den delen (nackdelen med öppen bil).

Söndag:
Nu gällde det! Att starta näst sist var för mig en ny och otrevlig upplevelse. Att se 20 bilar framför sig och bara ha ett mål, att komma först över mållinjen! inger respekt, helst om det fortfarande sitter samma slitna däck på bilen och gudarna envisas med att vattna hela Anderstorp. Femsekundersskylten kom upp och varvräknaren visade på 4000 rpm. Med darrande kopplingsfot kunde ja se röd lampa övergå till grönt. Bilarna stack iväg och jag fick en kanonstart, lyckades smita emellan två framförvarande bilar. I med tvåan och förbi ytterligare ett par bilar. Första kurvan innebar också första problemet då det var en aning trångt, jag kunde inte för allt i världen hitta ngn lucka. För att få lite bättre fart ut ur kurvan behöll ja tvåans växel trots att det innebar ett rejält högt varv på motorn. Tack för den planen! För då vi kom ut på rakan blir även banan rejält bredare och luckan dök upp. Plattan i mattan och fullgasväxling upp till treans växel innebar att jag formligen flög om några av de framförvarande bilarna. I med fyran och full gas plus lite till gjorde att jag i slutet av rakan klättrat från 21:a till nionde plats. En rejält lycklig förare kastade in bilen i första högern och kunde konstatera att bilen uppträdde bra trots det mycket våta underlaget. På andra varvet kunde jag tack vare en konkurrents snurrning avancera ytterligare en plats. Med Seved i hälarna blev det genast lite mera stressigt. Ut på gamla start och målrakan med Seved kvar i hälarna och en sen inbromsning till högern. Men ut ur kurvan tog det hela slut med en rejäl smäll. Av ngn anledning tappade jag bakvagnen med sladd som följd, Seved drog rakt in i mitt framdäck. Därmed fick vi båda bryta med trasig styrning. Så kära läsare vad kan man säga? Förra året flöt allt perfekt. Är inte Team B.R.A. redo för året? Behöver vi trimma in bilen eller kanske föraren. Fortsätt och läs efter knutstorp den 15:e juli så kanske ni får svar på dessa frågor. Jaha så kan det gå ibland, men skam den som ger upp det kommer fler tillfällen och nästa var Gälleråsen en vecka senare. Väl hemma var beslutet lätt att ta och ett samtal senare så var Gälleråsen avbokat. Chansen att vinna cupen var helt borta och bilen för trasig för att hinna sättas ihop på en vecka. Dessa ord skall dock komma att bevisas var helt felaktiga. Har man ett kanonteam går ALLT (vi kommer till detta senare).

16-17 juni i Karlskoga.

Med cupsegern utom räckhåll och en något pressad ekonomi skippade jag även denna tävling. Resultatet av helgens kamp är för mig lite osäkert så jag hänvisar därför till RHKs hemsida.

13-15 juli i Knutstorp.

Det var nu det verkligen gällde då Knutstorp är min absoluta favoritbana som passar både min bil och min körstil perfekt.

Fredag.
Ca 15:30 rullade vi ut på banan för att köra första tidsträningen. Lite osäker på bilen lovade jag mig själv att ta det lite lugnt i början och gick därför ut bland de sista bilarna. Bilen uppträdde bra förutom en kraftig understyrning i högekurvorna. Detta gjorde att jag fick gå in i kurvorna väldigt försiktigt och tappade mark till framförvarande bilar. Resultatet visade precis vad jag väntat mig, jag hade femte bästa tid och då saknades favoriten Axel Madsen. Jag var drygt 1,2 sekunder för långsam upp till ettan. Väldigt besvikna men med ett hopp om att kunna "kalibrera" bilen satte teamet genast igång med vissa justeringar.

Lördag.
Nu var Axel tillbaka vid banan och jag hade en "nykalibrerad" bil som vi hoppades skulle vara mycket bättre än gårdagens. Tyvärr visade det sig att allt jobbet varit förgäves. Resultatlistan avslöjade att jag precis som befarat ramlat ner ytterligare en plats till sjätte tiden. Visserligen hade jag förbättrat mig tidsmässigt och var nu bara 0,9 sekunder efter ettan. Liten tröst då även en tiondel räcker för att förlora.

Söndag.
Trots de svaga resultaten dagarna innan så var vi positiva (de andra i alla fall) och räknade med en seger. Starten gick bra och jag avancerade en plats direkt. Lyckan blev kort och Lars-Gunnar gjorde en snygg och effektiv attack i hårnålen. Vips så var jag tillbaka på min tråkiga sjätteplats igen. Och som inte detta skulle var nog så fick racet ett abrupt slut redan på andra varvet. Då en konkurrent efter start och målrakan drämde rakt in i röven på min bil och krossade det mesta som kom i hans väg. Än en gång stod jag som åskådare bredvid banan ilsken och besviken. Orsaken till smällen vet jag inte och bryr mig inte särskilt heller. Man får helt enkelt räkna med att sådant sker i denna sporten. Då var det dags att åka hem demontera bilen och laga så mkt som möjligt för att komma ut igen till nästa tävling. Mitt stora bekymmer var dock att hitta orsaken till varför bilen understyrde så kraftigt. Skulle ja hinna med allt på en månad med semester och allt. Livet är ju inte bara racing. Beslutet var enkelt jag hoppade över Kinnekulle den 11 - 12 augusti.

11-12 augusti på Kinnekulle.

Oj jag skäms nästan att erkänna att jag ännu en gång skippar ett race. Nu kan jag inte längre skylla på kärleken då mitt eviga tjatande gjort att de 40 milen bytts mot en sambo. Gällande resultaten gör jag som vanligt och hänvisar till RHKs hemsida.

25-26 augusti i Falkenberg.

En mkt positiv förare anlände relativt sent på fredagen (kunde ej komma ifrån mitt ordinarie jobb) för att lasta av sin ngt "kalibrerade" bil. Vi hoppades nämligen att vi hittat orsaken till att den kraftiga understyrningen. Orsaken var att hjulbasen på vänster sida var 25 mm längre än på höger sida.

Lördag:
Ca 14:30 gick vi ut för att köra första tidsträningen. Som vanligt efter "kalibrering" av bilen var jag försiktig och gick ut bland de sista bilarna. Jag kunde omedelbart ute på banan konstatera att problemet med understyrningen åt höger var fixad. Jag började snabbt att dra upp tempot för att hinna sätta en bra tid men redan på fjärde varvet var oturen framme igen och jag avslutade denna träningen mot däckstraven i slutet av rakan. Av någon anledning ville inte bakvagnen följa mina kommandon. När jag steg ur bilen var jag helt säker på att få se ett av hjulen hänga helt löst. Glad men ändå lite besviken kunde ja konstatera att det inte fanns några fel på bilen. En vänlig hjullastsförare lyfte snabbt bort bilen till en ngt säkrare zon. När jag sedan skulle sätta mig i bilen för att köra in till depån upptäckte jag att min koppling var paj, den ville inte koppla ur. Så orsaken till min krasch var helt enkelt att mina bakhjul låst sig vid nedväxling pga motorbromsen.

Söndag:
Kopplingen fixades tidigt på morgonen. Felet var att gängorna på justerskruven var helt slut och muttern hade "kasat". 10:00 var det så dags för andra tidsträningen. Efter ca 8 varv gjorde sig oturen till känna ytterligare en gång. Fast nu kan ja knappast skylla på oturen för denna gången var det växelspaksknoppen som lossnade och nästan orsakade en avkörning. Om ändå skiten hade lossnat helt så att ja bara kunde ha slängt iväg den, men inte! den satt där som en seg klump och omöjliggjorde snabba växlingar. Ett besök i depån, en ilsken förare och några våldsamma händer senare var jag väl ute på banan igen utan växelspaksknopp. Fasen vad en så liten detalj har betydelse. Besviken över tiden men nöjd över att bilen äntligen följer mina order accepterade jag min åttonde startplats drygt en sekund efter Seved Lundberg som tagit Pole för helgen (grattis Seved det var du värd).

Tävling:
Regnet formligen öste ner under hela eftermiddagen och banan var rejält blöt när vi påbörjade vårt formationsvarv. Rullande start är inte min favorit men bra då det är så här blött. Första försöket avbröts och vi rullade ytterligare ett varv. Andra gången släppte de fältet och vi var iväg. Jag fick en hyfsad start och behöll åtminstone min plats. På andra varvet tröttnade jag på att ligga bakom fältet framför och tack vare Thomas Nyberg som genom att köra om mig visade att omkörningar är möjliga även när det är vått, så började jag att avancera. Efter ca 7 varv var uppe på tredjeplatsen och fortsatte att ta igen på Thomas Nyberg som nu var tvåa. Axel Madsen som ledde loppet var helt utom räckvidd. Äntligen fick jag ta min så efterlängtade pallplats. Men säg den lycka som vara för evigt. "parkfamé" och glädjen var över. Besiktningen efter racet avslöjade att min spårvidd fram var hela 20 mm för bred. Givetvis var detta inget som vi gjort med flit men regler är regler och det är utan tvekan vår uppgift att se till att bilen är okej. Lite moloken åkte jag ännu en gång från banan utan att få ha tagit min så efterlängtade seger. Berodde framgångarna denna helgen på att bilen varit för bred? Ja det får tiden utvisa nu gällde det bara att hinna fixa problemet till finalen i Anderstorp den 8:e september. Det gäller att ha ordning på sina grejer det är klart. Helst om man som mig har haft en helkass säsong med mkt mekande. Racing är inte bara kul för det mesta mekar man och hoppas på nya bättre resultat och då är det lätt att glömma bort viktiga mått. I detta fallet berodde nog en del på att jag hade bytt fälgar från 4½ tum till (enligt reglementet) korrekta 4 tums. 4½ tums fälgar breddar inåt vilket gör att spårvidden minskar. Skit samma det är ändå min sak att kolla så bilen är okej.

8-9 September i Anderstorp.

Hemmabana, kanske en bra bil (se Falkenberg) och rejält revanschsugen kom jag till banan 09:00 precis för att hinna med förarsammanträdet. Allt var stressigt, mekchefen var sen (mitt fel, hade glömt informera om exakt tid), tältet skulle upp, besiktning mm mm. Och allt skulle vara klart till 10:30 för uppställning till tidsträning. Vi hann och jag rullade ut långt bak i fältet. Yieppe bilen var helt okej, framgångarna hade inget med de 20 mm för breda spårvidden fram att göra. Bilen uppträdde precis som jag önskade och jag började gasa. Men vad är det man säger har skiten börjat så fortsätter det bara. Ut på start och målrakan skulle jag köra om en konkurrent som förivrat sig en aning i inbromsningen och just nu höll på att ploga jorden bredvid banan. Rätt va de va så tyckte tydligen min konkurrent att jorden var färdigplöjd och han gick över till lite mera brutala agerande och kom som en torped rakt in i sidan på min bil. "Pang" sa det och mitt bakhjul fick en rejäl smäll, så pass att hela tvärsgående staget slets loss från ramen (Bild) och jag blev ännu en gång tvungen att titta på medan de andra fajtades om bästa tiden. Lite uppgiven och rejält förbannad stod jag strandad mitt i banan och funderade över situationen. Efter en stund bestämde jag mig för att detta var absolut inget problem som Team B.R.A. inte skulle fixa. Visst var tiden knapp. Klockan var nu ca 11:20, jag stod där och väntade på bärgaren och starten skulle gå ca 15:00. Väl inne i depån var svaret desamma från hela teamet och några resor till Bredaryd senare var bilen precis klar till uppställning. Med oljiga händer och en puls på närmare 200 satte jag mig i bilen. Hjulinställningen fick vi hoppa över tiden räckte helt enkelt inte.

Start.
Stående start, helt perfekt för mig om det inte varit för att jag stod allra längst bak i fältet. Med 25 bilar framför mig (egentligen 26 men Axel Madsen hade blivit diskad pga av felaktig utväxling) så står man i princip i kurvan som leder ut till start och mål rakan. 5 sekundersskylten kommer upp och motorvarvet höjs till ca 4500 rpm. Röd lampa slår över till grönt och vi är iväg. Jag fick verkligen en kanonstart och vissa av mina konkurrenter verkade stå helt stilla när jag säkert körde om 6 - 7 bilar direkt i starten. Ut på långa rakan (korta banan) och där var det stopp. Turligt nog inte för mig denna gången men ett stort antal bilar blev stående i slutet på rakan, i vissa fall på varandra. Racet rödflaggades och vi fick göra en ny start. Oturligt nog flaggades racet redan på första varvet vilket gjorde att jag blev tvungen att starta längst bak ännu en gång. Glädjande nog lyckades jag även denna gång få till starten och alla tog sig dessutom genom kurvan efter långa rakan. Nu var det bara att börja klättringen uppåt i fältet och jag hade ju bara elva varv på mig så det gällde att stå på ordentligt. Tyvärr så har jag problem att hänga med på rakan men är däremot rejält mkt snabbare i kurvorna. Så varje kurva var inte en vanlig kurva för mig längre utan en möjlighet att avancera och så gjorde jag också. Väl över mållinjen kunde jag konstatera att jag totalt passerat 19 bilar och slutade därmed som femma i vår klass.
Avslutningsvis kan jag säga att trots allt strul hela säsongen så är jag MYCKET nöjd. Teamet har visat sin styrka genom att fixa en totalhavererad bil på mindre än tre timmar, jag har visat att jag är med och bilen är numera kanon. Vi väntar nu bara på nästa säsong där jag lovar att göra mitt yttersta för att teamets gröna färg skall synas och göra sig känd. Nästa år blir det helhjärtad satsning med bara ett mål…… att vinna cupen.

Tack kära läsare för att ni tog er tid att läsa min story och därmed deltog i en stor bit av mitt liv och min hobby. Vill också passa på att tacka Mekchefen Anderz. Teamchefen Johan, Min flickvän Sussie och hennes barn för allt stöd denna säsongen. Givetvis finns det många att tacka men jag väljer att tacka övriga som en grupp av underbara personer som möjliggör denna hobby för mig.

Slutligen vill ja rikta min uppmärksamhet mot Nick Tammimägi som tyvärr lämnat oss. Nick var en underbar människa med mycket idéer och ett varmt hjärta. Han hjälpte allt och alla och var en superb mekaniker. Personligen har jag haft en del underbara fajter med Nick på banan, och även här var han en superb människa. Trots sin ålder så körde han verkligen som ett proffs och gav mig en fajt jag aldrig glömmer. Tack Nick vi saknar dig och lär aldrig glömma dig.


Tack för ordet
Mikael Johansson