Kinnekulle 17-19 Maj 2002
Hej igen kära läsare!
Long time no seen!!
Så var det då alltså dags för kinnekulle. En bana där vädret alltid erbjudit regn för min del. Har trots detta bara kört i riktigt ösregn en gång.
Nåja inget dåligt väder skall få hindra Team B.R.A. från att äntligen ta sina så efterlängtade poäng i nya klassen... Hoppas vi....
Dagarna före race.
Jaha så stod bilen klar i garaget inför det stundande racet på Kinnekulle. Trodde jag ja. "Nä för fasen varför bara krångla på banan" tänkte bilen och lät sin så omsorgsfullt polerande förare upptäcka att en av tankarna läckte.
Så var det då dags för den nyinvesterade verktygslådan att få visa färg igen.
Och allt detta efter att ha lagt säkert en dag på att få ordning på min ständigt flödande förgasare. En dag på att invändigt polera min nu icke flödande förgasare. Många timmar på konstruktion av hållare för dubbla returfjädrar och inkappsling av elkablar.
Nåja inte klaga, missmod leder till frustation som i sin tur leder till sänkt koncentration som i sin tur leder till..... Okej okej man sänker sin chans att vinna.
Bort med den läckande tanken och inspektion... Hmmm ska nog inte alltid klaga på min så vackra BmVee. I detta fallet får nog föraren själv ta på sig skulden. En något överdimensionerad plåtskruv hade hittat sin väg genom högra tankens botten.
Inget som inte Team B.R.A. fixar lätt.
Nu äntligen står då bilen klar för start och racingnerverna pirrar redan.
Snälla lova att hålla tummarna HÅRT för mig i helgen.
Fredag. Fria träningen.
Av praktiska skäl hoppar vi över fria träningen denna helg. Men enligt slutinstruktioner skall följande schema gälla:
14:15 - 14:30 är det dags för första fria träningen.
16:20 - 16:35 andra och sista fria träningen.
På väg hem från jobbet kände jag mig tvungen att kolla in läget vid banan så här på fredag eftermiddag. Jag lyckades nå Ulf Peterson på mobilen när han stod i besiktningskön. Ulf rapporterade om mkt vackert väder på Kinnekulle. Seved ville tillägga att banan var rena tvättbrädan som gjorde att njurbälte inta skulle skada.
Få bilar från Formel Vee gänget hade anlänt för att betala dyra 300:- för 2 stycken pass á 15 minuter. Jämför detta med Falkenberg där vi för samma summa körde 6 st pass á 20 minuter.
Ska jag köra träning vill jag nog fasen ha mer än två chanser tack!
Lördag. Första Tidsträningen.
Som sagt dagen skall användas för att visa vad bil och förare går för. Följande schema skall enligt slutinstruktioner gälla:
13:40 - 13:55 Första tidsträning.
04:00 började väckarklockan att envist skråla i hopp om att lyckas få lite liv i min så trötta och slitna lekamen. Helt slut hasade jag mig ur sängen och in i duschen. Väl inne i duschen insåg jag att vi snart skulle påbörja den långa färden till Kinnekulle, närmare 20 mil.
Efter att ha bönat och bett, hotat med att lämna dem hemma, en massa löften om glass och godis så lyckades äntligen Tjejens ungar ta sig ur sängen och avverka den långa vandringen ner till bilen där de somnade nästan omgående igen.
08:30 var vi så äntligen framme vid banan och kunde till min stora förvåning konstatera att vädret var otroligt vackert. Lite kyligt med ca 6 grader varmt men med en klarblå himmel som bjöd på en stor och vackert gul sol som ingav stora förhoppningar.
Tjejens son Tobias som nyligen vaknat till liv hoppade snabbt ur bilen och erbjöd sig att hjälpa till med avlastningen. För att vara Åtta år är han verkligen en god medhjälpare som verkligen vill hjälpa till.
Tältet uppsatt, registrering klar och bilen besiktigad så var jag påväg till förarmöte. Samma sak varje år, men det är okej vissa saker kan man inte sluta tjata om helt enkelt.
Nu återstår bara den stora frågan. Lyckades jag åka tillräckligt tidigt för att min evinnerliga otur inte ännu skulle ha vaknat utan fortfarande sov så pass tungt att jag åkte ifrån den. Ja dagen började ju kanon då jag sittande i bilen i full mundering på väg ut till tidsträning kunde konstatera att min startmotor gett upp hoppet. Klick, var det enda ljud den ville ge ifrån sig. C-G Peterson var vaken och hojtade på lite folk som snabbt knuffade igång mig. Därmed kom jag sist ut på banan. Detta har dock ingen större betydelse och med tanke på det låga deltagandet denna helg var det faktiskt riktigt bra.
Allt kändes kanon....-FEL. Groparna i banan omöjliggjorde körandet då det gällde att hålla idealspår. Fast å andra sidan så är det ju lika för alla men detta insåg inte jag utan lämnade banan mycket besviken för att till min stora förvåning kunna konstatera att jag tagit snabbaste tiden på 1,04,776 med Seved Lundberg som närmaste konkurrent på tiden 1,05,085. Jag kände mig genast mycket tryggare och övertygad om jag denna helg skulle dra längsta stråt.
Resterande tid av dagen gick åt till att meka startmotor utan resultat. Nåja är detta vad oturen har att komma med denna helg är jag nöjd.
Kvällen rann på och jag knappade hej vilt på min tangenter på datorn för att så snabbt som möjligt kunna uppdatera min hemsida när jag väl kom hem. Okej lite beror nog knappandet på mitt dåliga minne då jag är rädd för att glömma ngt viktigt.
Nöjd som attan slocknade jag sedan omedelbart när jag väl lagt huvudet på kudden på kvällen.
Söndag Andra tidsträning.
Söndag förmiddag inleds med ytterligare en chans att sätta bästa tid inför det stundande racet enligt följande schema:
10:20 - 10:35 Andra och definitivt sista chansen att placera sig längst fram inför det stundande racet.
Att sova i tält inbjuder absolut inte till någon sovmorgon. Så vid 08:00 var jag uppe och gjorde morgonjympa....NÄÄÄ skulle inte tro att slöa jag skulle orka så mycket som fingerjympa på morgonen. Nä istället traskade vi bort till matsalen för att inhandla lite frukost.
Mätt och belåten tog jag mig sedan an bilen. Tanka kolla luft mm. Bilen måste ju vara i toppskick till 10:20 då jag tänkte pyngla upp mina konkurrenter om möjligt ännu mera.
Med paj startmotor fick min kära sambo Susann agera starthjälp genom att med en hammare banka och slå på min startmotor samtidigt som jag själv gjorde det "tunga" jobbet i form av trycka på startknappen. Några bestämda knackningar senare kunde vi konstatera att en av funktionärerna observerat vårat arbete och gjorde tummen upp med ett leende för att bekräfta att motorn numera var igång.
Ut på banan, tungan rätt i mun och rätt fot på rätt pedal var jag så redo att bättra på tidskillnaden ner till bästa konkurrent. Nåja drömma kan man väl alltid. Inga fria varv och en ordentlig avkörning rakt fram i kvarnkurvan "grusade" mina planer och även mina däck som efter avvåkning bar på säkert ett halvt kilo grus var.
Seved var snabb men inte tillräckligt snabb då min tid höll sig men bara med 136 hundradelar. Tajt och jämnt men det skall det vara. Jag står i alla fall först.. UPS!! nu vaknade min hjärna till liv. JAG STÅR FÖRST. För första gången i mitt liv står jag först i starten, men hur fasen gör man. Wow nerverna spändes likt en fiskelina när gammelgäddan gör sin attack för att komma loss. Händerna skakade och jag var tvungen att sätta mig ner och hämta andan...
Söndag Race.
Ca 15:00 (enligt egna uträkningar då schemat är löpande med start 13:00) rullar vi då äntligen ut för att ta reda på vem som kommer att dra det längsta stråt denna helgen.
Jag hoppas, teamet hoppas och vi hoppas att även ni hoppas att jag skall vara längst fram i starten och även passera mållinjen först denna helg.
Ha de bra så höres vi snart igen.
Line upp!
Och jag står längst fram till höger. Innespår till kvarnkurvan och fullt medveten om att jag aldrig lyckats få till en rullande start i hela mitt liv kände jag mig nervösare än någonsin. Sambon Susann gjorde sitt vanliga jobb för helgen och bankade igång min startmotor. Med kraftigt darrande vänsterfot tryckte jag ner kopplingen och petade i ettans växel. Upp med kopplingen och ut på banan med hela fältet bakom mig. Nu som först insåg hur mäktigt det egentligen är att vara längst fram.
Mitt huvud jobbade febrilt med att försöka komma ihåg min plan samtidigt som jag skulle göra allt för att få upp lite värme i däcken. Och som väl alla vet så har ju inte vi killar så bra simultankapacitet så det var ett jobbigt formationsvarv.
Första metrarna tog jag det lugnt för att släppa iväg säkerhetsbilen och sedan med lite högre fart köra ikapp igen samtidigt som jag lät bilen använda hela banan från höger till vänster för att jobba upp värmen i däcken. Väl ikapp säkerhetsbilen sjönk tempot kraftigt och jag petade ner en växel till 2:an.
Ut på rakan hade säkerhetsbilen numera släppt fältet fritt och jag skulle nu bestämma takten. Jag valde att hålla ungefär samma fart i början för att mot slutet öka en aning.
Tidigare under dagen hade jag noga spanat in startpunkten, lagt upp ett riktmärke och bestämt mig för en taktik. Skulle denna taktik hålla? Kommer starten att släppas på ungefär samma plats eller var jag helt ute och cyklade. Nerverna skvallrade om att jag inte var helt så jättesäker på min sak längre.
Riktmärket var nått och min plan sattes i verket. Lampan slocknade och 14 stycken 30 mm spjäll ställdes på högkant för att ge motorerna maximalt med syre. jag lät kopplingen få en lätt "touch" för att snabbare få upp varvet.
Väl framme vid kvarnkurvan Ser jag Seved i vänstra ögonvrån och Billeberga i högra backspegeln. Jag tvekade inte en hundradel utan stängde omgående dörren för Billeberga. Lätt släpp i bakvagnen, nytt grepp och plattan i mattan igen. Bilen tvekar och växlar ständigt mellan under och överstyrning, troligtvis på grund av mitt obeslutsamma gaspådrag. Sista knycken ut ur kvarnkurvan står mitt spjäll på vid gavel och slurpar i sig luft under ett kraftigt snarkande ljud. För att vinna någon tusendel skiter jag i att växla upp utan låter motorn sjunga ut för fullt på trean. Ett lätt gasuppsläpp och pang igen med dörren för Seved som nu verkligen knackade för omkörning.
Jag hade kraftig beslutsångest, skulle jag köra taktiskt och hålla dörrarna stängda eller skulle jag ge allt för att försöka öppna upp en lucka. Det sistnämnda vore nog egentligen mera taktiskt men man styr inte över sina beslut i ett sådant här läge. Man kör som det känns bäst inför varje kurva
Seved vägrade ge upp och vi fajtades ordentligt genom varje krök på banan. Jag först och Seved nosande på min växellåda. Övriga fältet verkade redan ha tappat en aning, under ett kort ögonblick lyckades jag skaka av mig Seved med ett par meter. Detta höll dock inte länge då jag inte lyckades köra enligt önskemål utan tittade mera i backspegeln än frammåt. Ett missförstånd mellan Kalle och mig gjorde att jag fick testa ett nytt yrke i form av gräsklippare på planen till höger direkt efter krönet på banans baksida. Flaggvakterna gjorde sitt jobb och viftade med de blåa flaggorna då Seved och jag kom ifatt Kalle. Jag tog för givet att Kalle skulle hålla till vänster och släppa förbi oss. Men tyvärr så hade inte Kalle samma uppfattning som mig om situationen utan han lät bilen driva ut till höger och lämnade mig inget annat alternativ än att gena över gräset. "Shit happends" som man brukar säga och det är inte lätt att kommunicera sittande i en formelbil med hjälm på huvudet så jag klandrar ingen mera än mig själv som kanske borde utnyttjat situationen bättre och till min egen fördel.
Med en jäkla massa tur så lyckades jag att komma in på banan igen som etta men numera med både Seved och Axel direkt bakom mig.
En riktig kanonmiss från min sida i ingången till kvarnkurvan gjorde att bakvagnen bestämde sig för att göra en omkörning på min framvagn. Omkörningen slutade ca 3 meter in på gräset på banans insida. Då jag inte har någon startmotor o heller ingen tomgång pendlade jag hela tiden med att trycka på broms och gaspedal. När väl hastigheten lugnat sig smällde jag i ettans växel och stampade gasen i botten. Med fullt spinnande hjul fick jag stopp på bilen och började så sakta röra mig frammåt. En snabb blick åt vänster avslöjade att ingen bil var på ingående utan jag kunde relativt snabbt komma ut på banan igen. Jag hade säkerligen tappat minst 10-15 sekunder fram till Seved och Axel men lyckades ändå komma ut som trea igen.
En känning till mig sa en gång "Pokal eller hospital" och det var nog så min hjärna bearbetade mitt misstag och snurrning. För väl ute på banan körde jag för allt vad tygen höll och lyckades på sex varv ta in ordentligt på Seved och Axel igen för att sedan sluta som trea 4 sekunder efter vinnande Axel som efter en tuff fajt med Seved lyckats dra det längsta strået.
Seved borde vara nöjd med helgen då han lyckades slå sin gamla bil (Seved ägde min bil innan jag köpte den av honom). Kunde nog känts lite taskigt att få stryk av sin gamla bil. Men vänta bara det är långt kvar på säsongen och min favorit är ju som bekant Knutstorp och Anderstorp är ju hemmabana för min del så segern skall komma. Jag lovar kära läsare att än har jag inte gett upp hoppet på varken tävlingsseger eller cupseger.
Häng med igen om tre veckor då det är hemmabana och allt för då ska ja ge allt från början till slut (precis som alltid).
Tack för ordet
Mikael Johansson
|