Falkenberg 3-5 Maj 2002


Hej kära läsare!

Fredag och fria träningen.

Lördag. Första tidsträning.

Söndag. Sista tidsträning.

Söndag. Race.




Fredag

En god vän till mig sa en gång "Varför ändra på ett vinnande koncept". Och så är det tydligen i mitt fall. Fast vinnaren på detta konceptet är inte jag.
Tidigt den 3:e maj vaknade jag med en orolig känsla i magen, var allt okej med bilen nu? hur kommer vädret att bli? Ja funderingarna haglade tätt i mitt huvud.
Det var ju idag efter att för 2 veckor sedan fattat beslutet att köra även i år, som jag skulle visa var skåpet skulle stå. Bilen hade blivit klar i god tid, det vill säga 22:00 den 2:e Maj. Men varför starta i god tid när man kan jobba till sent på natten.
Som sagt sliten och med tusen frågor i mitt huvud var jag nu äntligen redo att anta 2002 års utmaning. Och med 2001 i bakhuvud var den oroliga magen befogad.

Jag skulle kanske förklara utrycket tidigare lite närmare. Men jag räknar kallt med att ni kommer att förstå vad jag menar ganska snart.
Med bilen på släp och Ulf Peterson framför mig började marschen mot Falkenberg för att köra den fria träningen. Resan är inte så lång och vi kunde knappt en och halv timma senare börja lasta av våra bilar.

Med ett stort självförtroende och en stark övertygelse om att kunna matcha mina konkurrenter kunde jag inte låta bli att torka av mina backspeglar med orden "Så att jag kan se era miner när jag kör om er". Det skulle jag inte sagt för knappt en timma senare sittande i bilen och på väg mot depån kunde jag konstatera att det kom ett mycket annorlunda ljud från motorn.
Tjejen kastade ett snabbt öga och hojtade vilt "Det läcker lite olja".
Jajamensan hon visste vad hon talade om bortsett från att det var inte LITE olja, det var en h....es massa olja.
Av någon konstig anledning ville mitt oljefilter inte följa de medskickade instruktionerna och enbart rena oljan. Tydligen hade det bestämmt sig för att sortera bort den skitiga oljan genom att kasta ut den.
Detta är ingen rolig syn vill jag lova, och därmed rök första träningspasset
Men skam den som ger sig! Dalhem ligger ju bara ett "Oljekast bort". Snabbt in i bilen och iväg. Väl tillbaka kunde jag konstatera att även andra och tredje passet var passé.
Med snabba fingrar i ösregnet svängde jag ihop bilen igen. Provstart och jajamensan, olyckan ville bara inte ge sig iväg. Det rann fortfarande olja. Men varifrån? Jo oljekylet. Kul tänkte jag och såg mina surt förvärvade slantar få vingar och flyga iväg i skyn. Hur nu pengar kan flyga i ett sådant här väder. Regnet bara öste ner och där låg stackars olyckliga jag på marken och fajtades med mitt envisa oljeläckage. Jag kunde i allafall konstatera vad grundorsaken var. Oljetrycket! jomenvisst! mätaren slog i botten.

Nåja som sagt "Varför ändra på ett vinnande koncept". Förra året slutade ju så här och jag börjar lära mig att slåss i motvind.
Tillbaka till Dalhems, 600 kronor fattigare och rejält missmodig lade jag mig ner på marken igen i ösregnet.
Fjärde träningspasset passerade revy och jag fortsatte att meka i regnet. Ha ha väl till femte passet så satt kylare på plats och oljetrycket var lite mera normalt.

Som vanligt med oljiga händer gled jag sakta ner i sittbrunnen för att äntligen få testa min BmVee inför 2002.
Testvarven gick bra bortsett från att mitt visir lossnat och föll därmed ner hela tiden med imma som störde mitt siktfält en aning. Snabbt stopp i depån och lite hjälp av tjejen så kunde jag rulla ut igen.

Lördag

Då var det bara att ge sig på det igen. Denna gång på lite mera allvar då det gällde första tidsträningspasset. Med nerverna på helspänn och ca fem toabesök bakom sig med löftet om att just detta skulle vara "Sista piss före race" var bilen och jag så äntligen på väg ner mot depån.
Den som aldrig kört racing kan inte föreställa sig den känsla man har i maggropen när man väl står i depån och väntar på att få rulla ut på banan.

Några minuter senare var det så dags, motorerna framför och bakom mig brummade igång. Vi rullade sakta ut bakom säkerhetsbilen. Jag började genast att svänga från höger till vänster för att om möjligt jobba upp lite värme i däcken. Vi hade ju den otroliga turen att få köra på torr bana. Tidigare under dagen hade regnet bara öst ner.
Ett varv senare lät jag högerfoten bli några kilo tyngre och med gasen i botten gällde det nu att sätta bästa tid.
Med tjejen vid banan som tydligt instruerats att hålla ett öga på Axel Madsen och klocka diffen mellan oss, kämpade jag vilt för att få till ett fritt och bra varv.
Enligt tjejens gestikulerande verkade mina tider bra. Tummen upp visade på att jag drog ifrån.
Bilen kändes kanon och väghållningen medgav att jag kunde pressa ännu mera i vissa kurvor. Med stort mod och en rejäl portion självförtroende laddade jag för allt vad mitt förstånd medgav. (om jag nu hade haft ngt förstånd vill säga).
För att få fritt framför mig slog jag av en aning på tempot och lät framförvarande bilar dra ifrån. Axel och Seved körde om mig och jag lät en lucka byggas upp mellan oss för att sedan ladda på för fullt igen.
Tyvärr höll inte luckan länge utan jag var snabbt ifatt Seved igen som blivit hejdad av framförvarande trafik.

Väl inne i depån kände jag mig ganska nöjd och kunde till min glädje konstatera att jag hade snabbaste tid på 51,969 med.. och hör o häpna Lars Jonsson i en Formel Vee av äldre klassen strax bakom mig, på tiden 51,984. Seved Lundberg tog tredje platsen med tiden 52,010. Fältet var tätt och vi var 6 bilar inom en halv sekund. Hur skall detta sluta?

Söndag Tidsträning

"Där rök smörgåsen" brukade Stellan Sundahl säga i sitt satirprogram då han tappade sin macka från berg och dalbanan. Så skulle väl nästan jag me kunna säga i denna stund då jag tappade pole position. En Junior blåste om mig på rakan och satte snabbaste varv med tiden 49,048. Detta var dock väntat vi skall inte ha en chans mot dessa betydligt motorstarkare bilarna.
Men som om inte detta skulle vara nog lyckades Lars Jonsson i sin Beach Car av äldre modell även han klå mig med hela 15 hundradelar.
Trots detta bättrade jag på min tid med ca 15 hundradelar. Så nu ska jag då alltså starta i andra led. Nåja nackdelen är inte särskilt stor då jag med mycket tur kan vara tvåa in i kurvan, efter Juniorn. Vi får se.... Nerverna är på helspänn just nu ca 2 timmar innan start...

Söndag Race

Banne mig om ja inte skall ta och slå en signal till Guinners Rekordbok. Oturen bara fortsätter ju att terrorisera mig. Har de något rekord idag för otur vid banan så lär jag slå detta med hästlängder.

Allt kändes kanon. Tredje bästa tid av alla, snabbast i klassen, bra startposition då jag stod bakom en betydligt snabbare Formel Junior (ej samma klass). Men inte fasen räckte detta. Nerverna höll på att få mig att krypa ur skinnet och jag gick igenom min plan om och om igen. Den va perfekt och inget kunde gå fel. JO ja lovar allt kan gå fel helst om man heter Mikael Johansson kommer från Bredaryd och tror att man kan köra Formel Vee.
Efter att "Pace Caren" hade släppt fältet var det upp till oss själva att hålla formationen så att lampan kunde släckas som planerat. Även här fungerad allt perfekt och jag hade inte gjort några avsteg från min plan som innebar att ligga nära framförvarande bil för att dra nytta av hans framfart.
Problemet är helt enkelt bara att nuvarande bil vill inte låta mig vinna.
Lampan slocknade och min högerfot pressade krampaktigt ner gasen i botten. Brutt brutt puff puff och pang sa motorn när eldslågorna slog ut ur mitt avgasrör. Fyra av de bilar jag kämpat så hårt i två dagar för att få bakom var nu redan om mig in i första högern.
Fast besluten att inte ge upp höll jag gasen i botten så hårt att jag nästan fick kramp i min fot. Jacob var ju fortfarande inom räckhåll. Genom nästa höger med en motor som bara blurrar och inte alls vill varva. Vidare genom vänstern fortfarande i hasorna på Jacob. Det var nu det värsta av allt hände. Jacob slog i fyran och jag låg kvar på trean i ca 4-5000 varv. Så fortsatte jag genom hela bakpartiet på banan.
Långa högern med gasen i botten på trean, genom svaga vänstern och nerförsbacke. Nu som först började motorn ge respons och samtliga cylindrar tände någorlunda normalt.
Första tanken i mitt huvud var att avbryta loppet, men när jag såg seved i min backspegel tänkte jag snabbt om och fortsatte ut på rakan helt förtvivlad. Troligtvis hörde bilen mina skrik om att sätta lite fart då den faktiskt började öka i varv ut på rakan. Pang i med fyran och motorn lät blurr blurr de första metrarna för att sedan börja ge respons igen. Det var segt men motorn började ge vika för min envishet. Det som inte vill fungera får man tvinga att fungera helt enkelt.
Varje växling uppåt gjorde att motorn var seg ett par meter. Min förbenade förgasare flödade troligtvis utan att jag kunde göra ett skit åt det, bara sitta och hoppas.
Andra försöket ut på rakan innebar att jag var ett lätt byte för Seved som sakta seglade om mig mitt på rakan.

Motorn envisades ytterligare ett varv för att på tredje varvet, precis lagom för att kunna hålla undan för Svenna Hedman, börja låta normalt. Detta är jag ytterst tacksam för då Svenna lovat på min hemsida att aldrig förlora över mig så länge han levde. Tack o lov för detta då jag redan varit kaxig nog att köpa blommor till Svenna för att kunna beklaga sorgen.

Nu var ja då äntligen tillbaka i racet för att plocka igen förlorad tid och platser. Jag lovar er att det är tur att vi inte få ha intercom då jag svor så pass att hjälmen gjorde tappra försök att självmant hoppa av mitt huvud. Bilen vågade nog fasen inte mucka mera detta race utan gjorde precis vad jag bad om och snart var jag ifatt Seved igen.
Seved slank snyggt och smidigt förbi den mycket långsammare "Förkrigsbilen" (kallar den så då jag inte vet var det är för ett vidunder) som direkt stängde dörren framför mig. Jaha så var då luckan fram till Seved ca 10-15 meter igen. Ytterligare trafik fick mig att ge upp och känna mig nöjd med att inte kunna se Svenna i min backspegel längre.
Väl över mållinjen kände jag mig otroligt besviken på mig själv och på att alltid ha denna otur i sista stund.

Som avslutning kan jag säga att varken jag, Tjejen eller övriga teammedlemmar var särskilt nöjda med min femteplats hela 6,2 sekunder efter Jacob Ljung som slutade etta i samma klass. Min så självsäkra sida har numera fått sig några törnar men skam den som ger sig. Redan om två veckor är jag tillbaka igen och då ännu kaxigare och självsäkrare för då ska ja klå er alla.

Tack för ordet
Mikael Johansson