Söndag Race
Banne mig om ja inte skall ta och slå en signal till Guinners Rekordbok. Oturen bara fortsätter ju att terrorisera mig. Har de något rekord idag för otur vid banan så lär jag slå detta med hästlängder.
Allt kändes kanon. Tredje bästa tid av alla, snabbast i klassen, bra startposition då jag stod bakom en betydligt snabbare Formel Junior (ej samma klass). Men inte fasen räckte detta. Nerverna höll på att få mig att krypa ur skinnet och jag gick igenom min plan om och om igen. Den va perfekt och inget kunde gå fel. JO ja lovar allt kan gå fel helst om man heter Mikael Johansson kommer från Bredaryd och tror att man kan köra Formel Vee.
Efter att "Pace Caren" hade släppt fältet var det upp till oss själva att hålla formationen så att lampan kunde släckas som planerat. Även här fungerad allt perfekt och jag hade inte gjort några avsteg från min plan som innebar att ligga nära framförvarande bil för att dra nytta av hans framfart.
Problemet är helt enkelt bara att nuvarande bil vill inte låta mig vinna.
Lampan slocknade och min högerfot pressade krampaktigt ner gasen i botten. Brutt brutt puff puff och pang sa motorn när eldslågorna slog ut ur mitt avgasrör. Fyra av de bilar jag kämpat så hårt i två dagar för att få bakom var nu redan om mig in i första högern.
Fast besluten att inte ge upp höll jag gasen i botten så hårt att jag nästan fick kramp i min fot. Jacob var ju fortfarande inom räckhåll. Genom nästa höger med en motor som bara blurrar och inte alls vill varva. Vidare genom vänstern fortfarande i hasorna på Jacob. Det var nu det värsta av allt hände. Jacob slog i fyran och jag låg kvar på trean i ca 4-5000 varv. Så fortsatte jag genom hela bakpartiet på banan.
Långa högern med gasen i botten på trean, genom svaga vänstern och nerförsbacke. Nu som först började motorn ge respons och samtliga cylindrar tände någorlunda normalt.
Första tanken i mitt huvud var att avbryta loppet, men när jag såg seved i min backspegel tänkte jag snabbt om och fortsatte ut på rakan helt förtvivlad. Troligtvis hörde bilen mina skrik om att sätta lite fart då den faktiskt började öka i varv ut på rakan. Pang i med fyran och motorn lät blurr blurr de första metrarna för att sedan börja ge respons igen. Det var segt men motorn började ge vika för min envishet. Det som inte vill fungera får man tvinga att fungera helt enkelt.
Varje växling uppåt gjorde att motorn var seg ett par meter. Min förbenade förgasare flödade troligtvis utan att jag kunde göra ett skit åt det, bara sitta och hoppas.
Andra försöket ut på rakan innebar att jag var ett lätt byte för Seved som sakta seglade om mig mitt på rakan.
Motorn envisades ytterligare ett varv för att på tredje varvet, precis lagom för att kunna hålla undan för Svenna Hedman, börja låta normalt. Detta är jag ytterst tacksam för då Svenna lovat på min hemsida att aldrig förlora över mig så länge han levde. Tack o lov för detta då jag redan varit kaxig nog att köpa blommor till Svenna för att kunna beklaga sorgen.
Nu var ja då äntligen tillbaka i racet för att plocka igen förlorad tid och platser. Jag lovar er att det är tur att vi inte få ha intercom då jag svor så pass att hjälmen gjorde tappra försök att självmant hoppa av mitt huvud. Bilen vågade nog fasen inte mucka mera detta race utan gjorde precis vad jag bad om och snart var jag ifatt Seved igen.
Seved slank snyggt och smidigt förbi den mycket långsammare "Förkrigsbilen" (kallar den så då jag inte vet var det är för ett vidunder) som direkt stängde dörren framför mig. Jaha så var då luckan fram till Seved ca 10-15 meter igen. Ytterligare trafik fick mig att ge upp och känna mig nöjd med att inte kunna se Svenna i min backspegel längre.
Väl över mållinjen kände jag mig otroligt besviken på mig själv och på att alltid ha denna otur i sista stund.
Som avslutning kan jag säga att varken jag, Tjejen eller övriga teammedlemmar var särskilt nöjda med min femteplats hela 6,2 sekunder efter Jacob Ljung som slutade etta i samma klass.
Min så självsäkra sida har numera fått sig några törnar men skam den som ger sig. Redan om två veckor är jag tillbaka igen och då ännu kaxigare och självsäkrare för då ska ja klå er alla.
Tack för ordet
Mikael Johansson