"Tävling Till Nicks Minne" i Anderstorp 7-9 Juni 2002Tillbaka Hej kära läsare! Hoppas ni funnit vår information givande så här långt. Vill inleda denna sida med ett par Ord om Nick Tammemägi som tyvärr lämnade oss under senare delen av förra säsongen. Nick hade en längre tid kämpat mot en envis cancer. Trots sin envis sjukdom vägrade Nick ge upp utan fullföljde hela säsongen 2000 bakom ratten på sin Formel Vee. Nick började sin racingkarriär redan på 60-talet och tävlade därmed när formel Vee begav sig på riktigt. Hans resultat var varierande och många bilar passerade Nicks ägande. Många av dagens Formel Vee bilar på banorna har på ett eller annat vis passerat nicks närvaro. Några med Nick bakom ratten och en stor del med Nick som mekaniker. För att nämna några så är min egna Beach Car som jag vann cupen med 2000 och Ulf Petersons BmVee renoverad av Nick. Nick var utan tvekan en mycket stor om inte en av de största mekanikerna på just Formel Vee bilar. Hans ideér verkade aldrig sina och entusiasmen hos Nick och alla i hans närvaro var obeskrivlig. Nick kommer alltid att vara med oss vid banan och för att hedra hans minne har årets tävling i Anderstorp fått det inofficiella namnet "Tävling till minne av Nick"."Tack Nick för en god kamratskap och många underbara ögonblick vid banan"Dagarna före race.Fredag. Fria träningen.Lördag. Första Tidsträning.Söndag Andra tidsträning.
Startuppställning.
Söndag Race.
Söndag Race.Äntligen var det så dags för start. Idag skulle jag då starta åtta vilket störde mig otroligt mycket.Framför mig hade jag Catharina Hansen och planen var spikad. Foten var låst i sitt rätta läge och nålen pekade på 4500rpm. 5 sekunderskylten kom upp och jag började räkna i mitt huvud. Röd lampa skvallrade om att vi nu var mycket nära den ultimata kicken. GRÖNT och gasen stampades i botten samtidigt som kopplingen slirades till fullt grepp. Ett lätt hjulspinn avslöjade att min start blivit i det närmaste optimal och jag var direkt om Catharina. Jag tvekade någon tiondel och stampade sedan ner gasen igen till läget "max luftflöde". Seved smet upp på min insida och jag fick ge efter. Ut på rakan, Clas-Göran som haft Pole tappade kraftigt. Jag tvekade inte en sekund i detta ögonblick utan la mig direkt bakom Seved och drog nytta av suget. Nästkommande varv kämpade jag febrilt för att ta mig ifatt Axel, Billeberga och Jakob. Enligt mekchefens gester gick det bra. Jag kunde dessutom själv se att jag kom närmare för varje kurva. Tyvärr (för min del) hade jag glömt Seved som nu var mig i hasorna igen och denna gång inte ensam, han hade sällskap av Lars-Gunnar. I tre varv kämpade vi sedan om fjärdeplaceringen för att på fjärde varvet få sällskap av Catharina som hade en betydligt snabbare bil än oss. På rakan var vi som tre Epa-traktorer som förirrat sig till Autobahn. Catharina susade om oss. På gamla start och målrakan hetsade hon mig att göra ett av mina misstag. När jag såg henne i backspegeln insåg jag att jag inte skulle ha en chans på rakan. Och mycket riktigt hon susade om mig i slutet och jag gjorde inga som helst försök att stänga dörren utan lade snabbt upp en plan som bygger på en gammal klassiker. Jag höll yttre spåret men inte så pass långt ut att hon kunde välja spår. Catharina fick därmed köra i det betydligt långsammare innerspåret. Min sträcka att kör blir längre men väl ut på rakan har jag ett rakare spår och bättre fart. Misstaget bestod i att GLÖMMA växla ner in i kurvan. Hur i helvete kan man glömma något sådant. Snacka om hjärnblödning. Nåja gjort är gjort och nu skulle jag bara jaga ifatt dem igen vilket visade sig inte var så svårt. Det är mycket enklare att jaga än att bli jagad jag lovar. Väl ifatt dem in i kurvan till nya start och mål kunde jag se att Billeberga gjorde ett litet misstag och fick en rejäl sladd på bilen. Seved kunde inget göra utan råkade köra på Billebergas nos. Detta gjorde att jag fick fritt fram att köra om dem alla tre. Seved var dock snabbt tillbaka och utmanade mig in i nästa kurva. Jag var en aning feg och gav efter. Nu var det rakan som skulle avgöra vem som verkligen var tuffast. Seved först och jag hack i häl. Min nos var nog knappt en decimeter bakom Seveds växelreglage. Jag hade bara en tanke i huvdet "jag ska inte fega". Normalt vill jag inte ligga så tätt efter en annan bil med tanke på att vi alla har så olika bromspunkter men Seved gjorde det enkelt för mig. Hans tanke var nog att stänga lite för mig vilket gjorde att jag kunde lägga mig lite utanför hans spår i slutet. Tålmodigt inväntade jag 100 meterskylten, väntade sedan någon hundradel och stampade på bromsen. Seved hade exakt samma procedur. Vad vi inte visste var Att Michaela i sin Junior hade slabbat ut olja på banan. Seved gjorde en piruett framför mig och for rakt av banan ut i gräset. Själv bromsade och styrde jag för allt vad jag var värd men helgen var över. För andra gången i min karriär stod jag i lecakulorna och tittade på mina konkurrenter. Skillnaden denna gång var bara att nu var det race, förra gången var det under den fria träningen. Missmodig som vanligt släpade jag hem min bil, ställde den i garaget och började fundera på nästa helg då det är Karlskoga som hälsar oss välkomna. Och som alltid så lovar jag att denna gång ta en pallplats. Jag vet att jag kan, bilen räcker till och jag har visat att det är möjligt. Ja kära läsare jag lovade ju att tala om vad Teamet bjöd på denna helg. Minnet sviker och min kära flickvän som korrekturläser innan publicering räddade mig ännu en gång. 22:00 på lördagskvällen ställde sig tjejen och bakade snabbt ihop Sveriges troligtvis tre godaste pajer. Dessa uppskattades rejält av mina konkurrenter. Här har ni det verkligt stora med Formel Vee, vi är konkurrenter på ett mycket annorlunda vis. I depån är vi alla bästa polare. Tack för ordet |